Porträtt 2008
Namn:
Ida Steen
Aktiv i föreningen under åren:
2002 – 2013
Hur du hamnade i föreningen:
Min fotbollskarriär började med att jag hängde med flera från min klass som spelade fotboll. Jag gick då i tredje klass. Jag visste att första träningen skulle vara i Bäckskolan. Jag visste även vart den låg, men hur liten hallen var? Det visste jag verkligen inte. Att hålla koll på både en boll, mig själv och alla andra på sådan liten yta kändes omöjligt. Men det gick ju tydligen bra eftersom jag fortsatte att spela med Tinnis i många år efter det. Vilken tur tyckte nog mina föräldrar som tvingades köpa hela min utrustning innan jag ens visste om det var något för mig. Jag tränade därefter både handboll och fotboll men när det sedan blev så pass seriöst att man bara hann med en sport så var det självklara valet att fortsätta med fotbollen. Detta är jag väldigt glad över, då fotbollen på många olika sätt har gjort mig till den jag är idag.
Bästa minne i Tinnis:
Vet ni hur svårt det är att hitta ett bästa minne? Men jag tänkte att eftersom jag alltid har spelat i Tinnis så ska jag välja något från flicklagstiden. Vi var i alla fall otroligt tajta i vårt lag. F-93, underbara på alla sätt och vis. T ex Marre som alltid lyckades hamna i vattenpölar oavsett om det var på planen eller bredvid. Eller Madde som alltid sprang sig helt slut de första 5 minuterna för att sedan vila på bänken en stund. Eller Cornelia som alltid var tvungen att ha en ordentligt plattad lugg innan match.
Det här kanske inte är mitt bästa minne men det är ett väldigt starkt minne. Det var dags för vårt lag att ta diskussionen om när och hur övergången till seniortruppen skulle ske. Vi var flera som redan spelade mycket där men vad skulle hända med de andra? Vad skulle hända med vårt lag? Vi satt i klubbhuset (den gröna underbara baracken på Skarpan) och hade ett riktigt lagmöte. Åsikterna var många men vi var enade om att vi ville fortsätta hålla ihop så länge vi kunde. Vi ville göra övergången steg för steg så att vi skulle få så många att vara kvar som möjligt. Alla var inte villiga att satsa så som man då gjorde i seniortruppen.
Under mötet blev det även många nostalgitripper och tillbakablickar över hur mycket vi hade gått igenom och gjort tillsammans. Det slutade med att jag och de allra flesta satt och grät. Vi tyckte ju så mycket om vårt lag och var rädda att steget upp skulle förstöra vår sammanhållning. Det är ju så klart inget kul när man gråter men det visar bara på hur mycket känslor ett lag kan locka fram och vad sporten kan betyda för en. Om det är något jag saknar nu när jag har slutat är det utan tvekan laget.
Många slutade tyvärr sedan från vår ursprungliga F-93 trupp. Men vi som sedan var kvar blev en del av en annan trupp och jag känner att jag skulle kunna börja gråta här och nu när jag tänker tillbaka på alla minnen som jag haft med seniorlaget. Så tack Tinnis för alla år vi haft tillsammans!
