Ann Nikolausson Erbs, ”Hajen”

Porträtt 1987

Namn:
Ann Nikolausson Erbs, ”Hajen”

Aktiv i föreningen under åren:
1983 – 2003 (2015)

Gästtränade 1982
Spelare 1983 – ca 1990
Kassör 1983 – 2003
Revisor 2004 – fortfarande aktiv

Hur du hamnade i föreningen:
Jag kommer från en liten by norr om Oskarshamn och har gillat att spela fotboll så länge jag kan minnas. Eftersom det inte fanns flicklag, i alla fall inte i Småland på 70-talet, spelade jag med killarna i skolan, och med en logvägg och grannarna hemma. När jag var 12 fick jag börja i damlaget i Krokstorps IF, vi gick så småningom upp i tvåan och mellan 1978 och 1982 mötte vi BK Tinnis ett flertal gånger med varierande resultat.

1979 flyttade jag till Linköping för studier, tränade på egen hand och med LSIF t.o.m. 1981, och pendlade hem för matcher. Under 1982 kände jag dock att jag ville träna med ett Linköpingslag. Valet stod mellan Kenty och Tinnis, och eftersom Tinnis spelade mycket roligare fotboll än Kenty var valet lätt. Efter att bl.a. ha pratat med Curt på universitetet var jag välkommen att gästträna med Tinnis. 1982 blev min sista säsong med Krokstorp, vi åkte ur och min övergång till Tinnis blev ganska naturlig.

Bästa minne i Tinnis:
Jag har varit med under en lång tid, och passerat olika faser både i BK Tinnis och mitt eget liv, och det innebär att det blir många minnen av olika karaktär.

Under 1983 – 1986 avslutade jag min utbildning, började jobba och fritiden bestod till stor del av fotboll. Vi tränade hårt och vann tvåan 1983, vilket innebar kval till div 1, som då var högsta serien. Tyvärr förlorade vi mot Karlslund och chansen dök aldrig upp igen. Vi gjorde bra resultat i serien och vann östgötacupen ytterligare några år. Vi deltog i flera innecuper och vann bl.a. Bolligång cup som var en stor nattcup i Laxå. Minnena består bl.a. av jobbiga träningar på grusplan i ”Blåsebro”, den sköna känslan när vi äntligen fick komma ut på gräs och hemmamatcherna på Folkungavallen – vilken härlig arena det var. Det var långa, men för det mesta roliga bussresor, glädje över vinster och mål och besvikelse över förluster. Ett minne som sticker ut var en seriematch mot Lindsdals IF, vi vann med 4-2, och jag lyckades slå två hörnor direkt i mål, med 6 minuters mellanrum. Andra minnen är från träningsläger både här och där. Kommer bl.a. ihåg ett läger i Stockholm när det ”regnade horisontellt” (citat Mia B), och ett annat på Gotland. Under resan till något av dessa läger fick jag dessutom mitt smeknamn, ”Hajen”, av två kvicka (?) lagkamrater, Camilla och Pia. Hade nästan glömt, men min karriär i Tinnis började jobbigt, drog på mig en korsbandsskada i november 1982 och fick träna rehab hela våren 1983. Kanske fanns en mening med det också, då jag fick chansen att gå in som kassör direkt i min nya klubb – en sysselsättning som jag behöll i 20 år.

1987 blev ett speciellt år i BK Tinnis historia. Vi hade svårt att hitta tränare, och många spelare försvann till andra föreningar. När vi äntligen hade tränare på plats till inneträningarna i Vasahallens E-sal, var vi helt enkelt för få spelare kvar och fick dra oss ur seriespelet för seniorerna. Det kunde ha varit slutet på historien om BK Tinnis, men istället blev det en omstart. Föreningen hade, med Maggan som eldsjäl, fått igång en bra ungdomsverksamhet och vi hade flera flicklag i seriespel.

1988 tyckte vi så att våra 72:or var mogna för seniorspel, och Tinnis började om i div 5. Jag och några fler stöttade (?) de yngre spelarna några år, men snabbheten och konditionen avtog snabbt. Jag fortsatte att rycka in när det var kort om folk, och kommer inte ihåg när jag spelade sista matchen.

Det blev istället mera fokus på styrelsearbete, och att tillsammans bygga en ny fungerande organisation. Det var både utmanande och lärorikt, och jag kommer ihåg att vi hade en väldig bredd i vår styrelse med olika civila yrken och erfarenheter.

Kommande år flyttade jag ihop med Erik och vi byggde hus utanför Linghem. Då är det bra att ha ett helt fotbollslag tillgängligt, Tinnis-tjejerna målade huset åt oss. Äldsta dottern, som tog studenten nu i vår, tog sina första steg på en Tinnisfest hos Petra på Pilgatan. Jag fortsatte som kassör, men efter 20 år och medalj ifrån både LIF och ÖFF, kände jag att jag ville ägna min tid till familj, jobb och fritid. Jag lämnade över till Ellen 2003 (tror jag), och fortsatte istället som revisor. Det är jag fortfarande och håller på så sätt kontakt med föreningen, även om det blir sporadiskt.

Många minnen har det blivit, men det viktigaste jag har fått med mig från mina år i BK Tinnis är helt klart alla trevliga och duktiga spelare och ledare jag lärt känna. Några är vänner för livet, några träffar jag någon gång ibland, andra följer jag på fb (via Erik) och ännu flera hoppas jag träffa på Tinnis-dagen, men ett är säkert att har man kämpat tillsammans på fotbollsplanen eller i styrelserummet så har man en bestående gemenskap.