Porträtt 1993
Namn:
Ellen Mattsson Holmlund
Aktiv i föreningen under åren:
1984 – 2005
Hur du hamnade i föreningen:
Tjejer från Tinnis kom till Vidingsjöskolan, där jag gick, och berättade om klubben redan 1983. Därefter började både jag och många av mina klasskamrater i Tinnis, som då höll till på flera olika ställen i stan, bl a vid Österbergaskolan i Berga. På den fotbollsplanen har man nu byggt radhus, där bl a vår nuvarande ordförande (Malin) bor 🙂
Min pappa (Roine) tog ganska tidigt en ledarroll i mitt lag och jag spelade i 76-laget. När jag blev senior spelade vi i division 5 och var redan då ett glatt gäng. En av de största anledningarna till att jag valde att läsa på LiTH istället för t ex Chalmers var absolut att jag inte ville lämna mitt Tinnis. Min dåvarande pojkvän och nuvarande make (Pelle) fick ta sig i kragen och bli lagledare, för att vi skulle hinna ses.
Jag har varit med om att gå upp i division 4 på en reservplats, för att året därpå vinna serien och gå upp i division 3 och var sedan aktiv ända till seriesegern i division 3. Första året i division 2 stod jag på läktarplats med vår förstfödda dotter. Trogen Tinnisspelare som jag är, har jag sett till att producera inte bara en Tinnistjej, utan två 🙂
2004 var jag fortfarande aktiv, men tog ändå en styrelsepost som kassör och fortsatte med det i ett antal år. Jag har även varit sekreterare samt suppleant.
2012 startade vi F05/06 och då åtog jag mig att vara ledare för vår äldsta dotters lag tillsammans med Jari Jänkälä. Det var mer eller mindre under pistolhot, men det är något av det bästa jag har gjort. Det är verkligen givande att få vara med och se unga tjejer utvecklas, både fotbollsmässigt och som personer. Efter att ha varit aktiv under så många år i samma klubb, känns det bra att kunna betala tillbaka lite till föreningen.
Jag ser fram emot att se klubben fortsätta utvecklas och följer givetvis Tinnis livet ut!
Bästa minne i Tinnis:
Det absolut roligaste med att spela med i ett lag är att man får träffa så oerhört många människor och att alla är olika och intressanta på sitt sätt.
En av mina tränare genom åren (Jörgen Karlsson) var ganska pratglad och många gånger kom det ut en och annan groda. Vad som kommer nu ska läsas på bredaste östgötska (gärna Rimforsamål). Han beskrev den känsla han fick då hans tvillingdöttrar föddes; ”Det är så skönt när de kommer ut och man ser att de har fem fingrar och fem fötter.” Och en annan groda kom efter en match eller träning, då han av okänd anledning fick gå i strumplästen på planen; ”Det blir så blött i gräset, när man går i strumpera”.
Jag minns också när vi på ett träningsläger berättade alla våra pinsammaste minnen och minns särskilt Jessica Persson, som stressade ut på planen till matchsstart, bara för att upptäcka att hon glömt shortsen…
Under alla mina år har jag fått ett rött kort, men det sved. Vi mötte vårt största ”hatobjekt” på den tiden (Skärblacka). Det var hörna för oss, men jag var kvar långt ned på vår planhalva. Plötsligt dömer domaren en ”felaktig offside” och jag utbrister ”J-a domare”. Domaren vänder sig om och stegar hela vägen ned till mig med sitt röda kort…till saken hör att jag nyligen utbildat mig till domare, så det hela var ännu mer pinsamt än så. Tre matcher fick jag stå över efter att min dom förkunnats och därefter har jag bitit mig i tungan och svalt många svordomar.
Respekt i fotboll ska tas på allvar och efter att ha blivit förälder har jag äntligen blivit en bättre förlorare och kan till och med spela minigolf utan att svära. Nu gäller det att lära ut sin stora visdom till yngre generationer och få dem att älska fotboll och Tinnis och ha ett så roligt fotbollsliv som jag har och har haft.
Grattis BK Tinnis 50 år och tack för allt!
